Swecon 2016: Fantastika 17-19 juni

Jag är en mycket kvällstrött men väldigt morgonpigg människa som dessutom snabbt blir utmattad av att umgås i längre perioder med andra människor, vilket inte är en ultimat kombination för sf-kongresser. Jag var trött redan efter att ha navigerat Stockholms kollektivtrafik på egen hand (eller nåja, med Nahal på direktsupport via FB-chatten medan jag virrade omkring vid Slussen). Trots det stannade jag uppe några timmar längre än Fia som jag delade rum med och klampade in vid två med Nahal som skulle låna en tröja och väckte henne.

Fia och jag har en fin tradition när vi delar rum där jag väcker henne (oftast på morgonen, förvisso) och säger något kort, varpå hon säger ”va?” och jag ber om ursäkt för att jag började prata trots att jag vet att hon inte hör utan sina hörapparater, varpå hon säger ”va?” och jag försöker framföra att det inte var något viktigt tills Fia sätter på sig hörapparaterna för att höra mig säga att det inte var något speciellt. Att hon inte kvävt mig med en kudde i sömnen ännu säger en hel del om hur bra jag uppenbarligen är att dela rum med i övrigt. Eller kanske för att jag är den enda som tycker det är behagligt att somna till prasslandet av en dillchipspåse.

På årets Swecon hade jag tackat ja till att vara med i fem programpunkter samt förberett mig på att lägga fram ett bud för nästa års kongress tillsammans med Nahal. Jag hade däremot inte anmält mig till kongressen. Efter några minuters förvirring (”Men jag måste ju vara anmäld? Eller?” ”Har du fått något bekräftelsemejl?” ”Eh…”) fick jag en badge och blev insläppt. Jag började därefter kongressen starkt med att gå till Alvarfonden och erbjuda hjälp att packa upp för att istället hitta en bok jag ville ha och stå och stressa Anglemark genom att be om att få lägga undan den medan han försökte arrangera antikvariatet. Fick ge upp, gömma boken på ett strategiskt ställe bland de andra och gå och äta middag med Isabelle och Karin istället. Det var väldigt trevligt och maten var god, men jag kunde mest tänka på We Remember Octavia Butler-panelen jag skulle moderera en timme senare och slängde i mig maten för att springa tillbaka till Alvarfonden och köpa Blood Music och sedan till Green Room för att möta upp paneldeltagarna.

Jag var rätt så nervös eftersom det bara var andra gången någonsin jag modererade en panel och dessutom en panel om Octavia Butler. Jag hade bra frågor förberedda, men tappat nästan halva min panel på grund av sjukdom och deadlines och ville så gärna att det här skulle bli bra ändå. Butler är viktig för mig, för panelisterna, för sf-fältet som helhet. Hennes verk förtjänar en bra diskussion. Men det gick bra – vi täckte bara ungefär tre av de teman jag förberett så det blev ett bra samtal, med andra ord. Vi avhandlade bland annat Butlers stilistiska skickligthet, hennes skarpa och komplicerade maktanalyser, identitet och kropp i hennes verk samt hennes inverkan på genren. När vi diskuterade hur Butlers skrivande till stor del också handlar om ”writing myself in” började Caroline prata om en av Butler essäer som finns i samlingen Bloodchild and Other Stories, som jag hade med mig. Hon började febrilt bläddra i den på jakt efter ett något citat, hittade det inte och slängde boken till mig för att jag skulle leta upp det. Utan att faktiskt egentligen veta exakt vad jag letade efter lyckades jag ändå hitta det. Eftersom jag inte har så mycket erfarenhet inom detta, utgår jag från att vara förutseende nog att inte bara ta med de böcker panelisterna vill citera utifrån utan också lite på måfå lyckas hitta rätt sidor är sådant som normalt förväntas av bra moderatorer. Skämt åsido så blev panelen väldigt lyckad, så tack igen till panelisterna som sa bra och intressanta saker om Butler, och jag hoppas att alla som var där börjar läsa henne. Vill en läsa hennes antagligen bästa verk, läs Kindred. Vill en läsa något med mer utpräglad sf-tematik, börja med The Xenogenesis Trilogy eller ”Bloodchild”.

Rent officiellt gophrade inte Nahal på den här kongressen, men det stoppade inte henne att göra det ändå när såväl jag som gophern blev förvirrade över tiden på Butler-panelen eller börja vifta med skyltar under en annan panel jag var med i när gophern plötsligt försvann. Det är det fina med sf-kongresser – alla drar sitt strå till stacken på något vis. När Nahal väl lyckats få tyst på oss var det dags för henne att intervjua Maria Turtschaninoff. Det var en bra intervju om ett intressant författarskap. Det sades mycket som var citatvänligt, men roligast var kanske när Nahal, på tal om skildringen av mäns våld mot kvinnor i böckerna, sade, ”It sticks with you because its so horrible… But not, like, horribly written or anything!”

Därefter missade jag panelen om Feminac eftersom jag var på hotellrummet och vilade en stund, vilket var tråkigt – framförallt eftersom en rad med människor kom fram och ville prata med mig om den efteråt. Flera var lite upprörda eftersom de upplevt att de manliga panelisterna tagit upp en stor del av tiden av en programpunkt om en tidskrift vars syfte var att vara kvinnofokuserad. När jag lyssnade på Mikaela prata om panelen efteråt så började hon också prata att hon delvis ville höra de kvinnliga panelisterna för att få höra lite av fandoms herstory, för att få veta att vi, som kvinnliga fans, har en historia. Jag kom att tänka på det igen medan jag lyssnade på Caroline Mullans fantastiska hedersgästtal om hennes liv i fandom, som också är en del av den historien.

Det är så lätt att säga att kvinnor alltid skrivit sf, att det funnits kvinnliga fans genom genrens historia, att kvinnor alltid funnits med och gjort saker som vi generellt inte tror att de gjort, men om det är det enda en hör och inte de faktiska berättelserna så betyder det inte så mycket i slutändan. Om vi bara får höra ”kvinnor har alltid varit här” istället för vilka dessa kvinnor var och vad de gjorde medan män får enskilda historier, ansikten och personligheter så kommer problemet kvarstå. Det var en av anledningaran till att var jag så noga med att under panelen om feministisk sf idag och på 70-talet var så noga att tillägga att äldre verk inom subgenren har relevans inte bara i sig själv, utan som en del i vår historieskrivning av kvinnor och feminism (vilka inte är nödvändigtvis är samma sak) inom sf, av feministisk sf, av sf-fältet som helhet. Kvinnor skrivs ut ur sf-historien med skrämmande lätthet och det är så mycket enklare att förneka en grupp tillträde och utrymme i ett rum som de till synes inte haft någon del i att skapa, vilket gör att vi måste hålla fast vid och återupptäcka den historien.

Resten av kvällen spenderades i lokalens foajé med diverse trevligt folk. Det är väldigt opraktiskt att göra drastiska förändringar i sitt utseende när en träffar stora delar av sin vänkrets med flera månaders mellanrum – det var många som stirrade blankt på mig i några sekunder när jag hälsade innan de insåg att det var jag med ny frisyr. En frisyr som enligt Bellis är mer metal än min förra, vilket jag inte håller med om. I övrigt har jag inte mer än ett vagt minne om vad jag pratade med folk om under kvällen. Jag minns att jag var trött men hade tillräckligt roligt för att jag inte ville gå och lägga mig, så det var en bra kväll ändå.

Jag hade dock antagligen mått lite bättre om jag somnat innan två. Redan på lördagen kändes det som om min hjärna arbetade med någon sekunds fördröjning. Jag satte mig i Green Room med en kopp te och läste en stund, vilket hjälpte något. Fia var där en stund för att förbereda en programpunkt och klagade över att de inte hade riktiga dillchips utan bara sorten med dill och gräslök. Därefter skulle jag sitta i Alvarfonden en timme, men ville hellre gå på Carolines tal och mutade därför Johan Anglemark med en öl för att han skulle ta mitt pass. Uppenbarligen hade kongresslokalen köpt in öl med bilder av utomjordningar på speciellt för kongressen.

Efter Carolines tal var det dags för Catahya-träff i fiket. Bland ett trettiotal härjande småbarn och deras föräldrar hann vi med en snabb lunch och trots att det blev lite stressigt var det grymt trevligt att träffa catahyaner jag inte sett på länge igen. Dock fick jag skäll av Fredrik för att jag inte bara ljudligt proklamerade att Catahya har dött utan att jag dessutom tydligen körde bort potentiella nya medlemmar genom att fråga om de verkligen var medlemmar. Uppenbarligen var de ju inte det. Julle kom på att han glömt sina anteckningar till vår nästa panel. Jag kom på att jag hade glömt mitt USB-minne så jag gav honom min nyckel och rumsnummer när han ändå skulle gå. Fia hade visst precis stigit ur duschen när han klev rakt in i vårt hotellrum, men lyckligtvis hade hon åtminstone en handduk på sig.

Jag och Julle har skämtat en del om att vi sakta håller på att förvandlas till varandra. Detta innebär att vi bland annat hamnar i samma programpunkter så under Fantastika modererade han samtliga paneler jag satt med i. Överlag hade han nog inget emot det – förutom att jag övertalat honom att moderera vår Onda Cirkeln-panel. Jag gissar att det kan ha varit första gången Julle suttit igenom en hel programpunkt om tv-serier. Men innan det var det dags för en panel om appropriering och exotifiering inom SF/F. Fem minuter innan panelens början sade jag glatt till Julle att jag inte förberett mig alls. Jag fick inte ordet så många gånger. Inte för att det behövdes: de andra panelisterna sade så mycket utmärkta saker att jag egentligen inte hade så mycket att tillägga.

Efteråt drog jag med mig Nahal på en fika, där vi fick sällskap av Linn. Jag tryckte i mig paj i hopp om att bli lite piggare av sockret, men det gick inget vidare. ”Jag känner mig inte så skarp”, sade jag lite ursäktande till Sara och Marie när jag pratade lite snabbt med innan jag skulle gå på min panel om feministisk science fiction. ”Vi får se hur det går”. Det gick bra. Jag råkade säga ”mångculturalism” istället för ”multiculturalism”, men det verkade inte som att någon annan lade märke till det. Knappt femton minuter senare, under presentationen av vårt Sweconbud Kontur 2017, råkade jag presentera Isabelle som ”föräldraansvarig” istället för ”försäljningsansvarig”. Jag hade förberett en fin bild att ha bakom oss medan jag och Nahal lade fram budet men USB-stickan funkade inte. Jag lovade Bellis att spela Priest under öppningsceremonin. Vi vann ändå. Vi var ju det enda budet. Därefter vann Fia Alvarpriset för sina insatser för fandom, vilket var högst välförtjänt. Priset var en mycket snygg lampa och ett monetärt dillchipsbidrag.

Sedan var det middagspaus. Jag, Nahal, Fredrik och Emil åt tacos på Taco Bar samtidigt som vi diskuterade Cat Valente, indisk och iransk film och diverse annat. Därefter hade jag tänkt gå på NoFF-aktionen, men fastnade i foajén igen och pratade med folk. Torill kom fram och ville att vi ska hålla en seriös fanfic-panel på Kontur, vilket jag höll med om är en bra idé – förutsatt att den handlar om mer än enbart dudeslash. ”Inget fel med det, men det finns så mycket mer det skrivs om än vita snubbar som har sex”, sade jag. Enligt Julle förstår jag helt enkelt inte att uppskatta sann skönhet här i världen.

Under kvällen hade några av oss en mycket seriös diskussion om Fias närvaro kommer forma framtidens fandom. Om tjugo år kommer det antagligen finnas en sektion i programboken som förklarar grejen med dillchips och minst en programpunkt om dillchipsens betydelse för fandoms utveckling på varje Swecon, kom vi fram till. Vi pratade också om andra minst lika viktiga saker. När baren stängde bjöds det på gratis bullar och mackor och sedan gick vi till hotellet.

”Jag ställer klockan på 6.30 för jag ska upp och träna”, upplyste jag Fia om när vi gick och la oss. Det gjorde jag; sedan väckte jag henne igen efter jag kommit tillbaka, duschat och bytt om när jag satt en ring på ett finger där min knoge helt plötsligt svullnat upp så den fastnat. Yrvaket fick Fia smeta på balsam och spola kallvatten innan jag till slut kunde dra av den. Det är lite av en extremsport att dela rum med mig.

Klockan tio på morgonen skulle jag hålla en diskussionscirkel med rubriken ”Aliens 30 years” eftersom det var trettio år sedan uppföljaren till Alien kom ut. Morgonens första programpunkter på kongressens sista dag brukar sällan bli så välbesökta, men det kan rentav vara en fördel när det gäller gruppdiskussioner – förutsatt att åtminstone två personer dyker upp. Men även då är diskussionscirklar svåra eftersom de kan bli lite hursomhelst – för att en diskussion ska bli bra krävs att mycket klickar och funkar inte gruppdynamiken så bra blir diskussionen därefter. Det gäller också att gruppledaren och de övriga deltagarna har samma förväntingar – på ConFuse förra året höll jag i en diskussion om grimdark som flöt på dåligt framförallt eftersom jag förberett mig på att diskutera grimdark med grimdarkläsare, medan de flesta som dök upp var folk som var nyfikna på grimdark och ville diskutera vad det var. Men till Aliens-diskussionen vi ihop en lagom stor grupp som funkade så den blev väldigt lyckad och flöt på bra – även om vi såklart diskuterade de andra tre filmerna nästa lika mycket som Aliens och jag inte kunde låta bli att styra in diskussionen på kvinnlig maskulinitet i actionfilm en stund. Det är sånt som händer.

Efter det gjorde jag ytterligare en stark insats för Alvarfonden när jag satt i kassen en timme och sålde böcker. Mest åt jag godis, ärligt talat. Därefter var det dags för Onda Cirkeln-panelen, där vi också hade bortfall på grund av att Maria blivit sjuk och inte kunde dyka upp på kongressen överhuvudtaget (dåligt, Maria!). Jag vet inte om folk förväntade sig en tipspanel eller inte, men vi pratade mest om vårt eget bloggande, vad vi personligen gillar att titta på samt hur politik och estetik samverkar (eller inte) i populärkultur. I vanlig ordning klagade vi på Arrow. Jag förklarade varför jag tror en filmatisering av Ancillary Justice är en dålig idé. Nahal rådissade Shadowhunters. Vi hade kul. Johan också, tror jag. Publiken vet jag inte – vi skrämde bort åtminstone en av dem med några osmidigt droppade spoilers. För en gångs skull var det inte mitt fel, i alla fall.

Under lunchen på Minh diskuterade vi Sense8, som Sara tyckte vi borde nämnt under panelen. Hon uppskattar den av många anledningar, men framförallt på grund av att den innehåller omotiverade penisbilder. Julle undrade om penisbilder någonsin är omotiverade. Jag undrade varför dessa två personer aldrig sett Spartacus. Därefter frågade Sara lite anklagande varför jag aldrig rekommenderat Kameron Hurleys böcker till henne – trots att jag har gjort det upprepade gånger, men utan resultat. Det enda som funkade var visst att bjuda in Hurley som hedersgäst till en Swecon. Om jag bara vetat det hade jag gjort det tidigare.

Väl tillbaka på kongressen hjälpte jag Nahal att sälja medlemskap till Kontur genom att springa och hämta te och chips till henne. Jag gjorde dessutom flera medlemmar i kommittén konfunderade genom att anmäla mig och betala för mitt eget medlemskap trots att jag är under 26. Jag tycker helt enkelt att om kommittén ska betala så ska väl hela kommittén betala. Vi diskuterade också signaturer, dedikationer och marginalanteckningar i böcker med Carolyn Ives Gilman, som signerade böcker vid bordet intill vårt. Tydligen finns det vissa människor som använder dedikationer i böcker för att berätta viktiga saker som att de vill skilja sig eller att de väntar barn. Hur väljer en ut vilken bok som får leverera meddelandet? undrade vi.

När kongressen började lida mot sitt slut bestämde mig jag och Nahal att packa ihop Konturbordet och gå och erbjuda oss att hjälpa till att packa ihop böckerna i Alvarfonden. Johan började förklara för oss hur vi skulle gå tillväga, men blev avbruten av Julle som tyckte jag och Nahal borde gå till avslutningsceremonin istället. ”Vänta lite, jag ska bara förklara hur det här går till”, sade Johan distraherat. Detta händelseförlopp upprepades några gånger innan Johan också insåg att jo, jag och Nahal som ordföranden för nästa års Swecon borde verkligen gå till ceremonin och ta emot Swecons ande. Vi rusade dit, men lyckligtvis hade vi inte missat överlämnandet. När det väl var dags tog det en stund innan vi fick ihop kärlet, men vi väljer att se det som att vi helt enkelt hann få med oss mer av Swecons ande än i vanliga fall. Nu står den ovanpå min bokhylla och väntar på nästa års kongress som blir Kontur här i Uppsala. It’s happening, people!

web

Misslyckat försök till genderbending

Koko Takes a Holiday av Kieran Shea är pulp: ett roligt och actionpackat rymdäventyr med halsbrytande tempo. Kulissen är bekant: hela galaxen är ett hedoniskt, sex- och våldsgalet, kapitalistiskt imperium där korrupta och allsmäktiga företag styr och ställer medan större delen av befolkningen är så upptagna med att söka tillfällig njutning att de inte bryr sig. Koko är en pensionerad legoknekt som driver en bordell slash bar på en semesterparadisö och tycker att livet ändå blivit rätt bra efter allt krigande när hennes chef, Portia Delacompte, sänder öns säkerhetsvakter för att döda henne. Koko flyr med ett gäng lejda mördare hack i häl i ett försök att ta reda på vad som hänt, för att sedan att ta sig tillbaka till ön och ställa Delacompte till svars.

Koko Takes a Holiday är rätt kul. Det är mycket fart och fläng, mycket action, mycket Tuffa OnelinersTM. Det är inget en inte sett tidigare, förutom det faktum att majoriteten av alla karaktärer är kvinnor. Det var kul till en början, fram tills det till slut avslöjas varför Delacompte försöker döda Koko. Under sina respektive karriärer som legoknektar jobbade de en hel del ihop och den yngre Koko började se upp till Delacompte. Delacompte hoppade av för att börja jobba för ”the corporations” och när Koko börjar tröttna på att döda folk till höger och vänster bestämmer hon sig för att söka upp Delacompte i Finland för att be om råd.

Avslöjandet om vad som egentligen hände i Finland är något som byggs upp berättelsen igenom och när det väl kom hade jag lust att slänga ut boken genom fönstret (vilket jag hade kunnat göra om det inte var en ebok – 1-0 till pappersböcker). Delacomptes hemska hemlighet, som Koko måste dö för att hon vet, är att hon råkade bli gravid, inte gjorde abort i tid eftersom hon helt enkelt vägrat inse att hon var gravid och istället födde barnet för tidigt och ströp det.

Det är ju såklart väldigt sorgligt och hemskt, men fy fan vad irriterad jag blev när en bok som började som en underhållande om än ganska dålig genderbending av den klassiska actionfilms-kraftmätningen mellan två tuffa machomän sedan ändå urartar i den typiska ”kvinna är dålig och måste straffas för att hon väljer karriär framför barn”-tropen. Liksom, varför? Varför kunde inte Koko bara mördat Delacomptes pojkvän/son/pappa/manliga kusin/whatever? Jag menar, det funkar ju så bra som motivation annars.

Skämt åsido så kändes den twisten inte bara fruktansvärt sunkig utan Delacomptes barnadråp fungerar enbart som en sexistisk plot device som inte har någon som helst emotionell eller logisk förankring i bokens handling. Hur och varför denna handling sker och hur det påverkar Koko och Delacompte är inte så viktigt utan dess funktion är att framförallt positionera Koko som en moraliskt överlägsna av dessa två soldater som spenderat sina liv med att formligen bada i blod.

Inget vidare exempel på feminist barbarian porn, det här.

Vi är alla helt utom oss

Karen Joy Fowlers Vi är alla helt utom oss är en bok om ett familjedrama i en högst ovanlig familj. Det är en svår bok att recensera eftersom att gå in i detalj på vad den faktiskt handlar om skulle vara att spoila den twist som håller ihop såväl boken narrativa uppbyggnad som dess känslomässiga skikt. Jag är främst bekant med Fowler genom hennes novell ”What I Didn’t See” – naturligtvis en parafras på Tiptrees ”The Women Men Don’t See” – och Vi är alla helt utom oss behandlar ungefär samma ämnen och rör sig tack vare sin posthumana tematik precis som ”What I Didn’t See” precis i utkanten av science fiction-genren. Det är uppenbart inte science fiction, men läses fortfarande på något vis som sådan.

Vi är alla helt utom oss handlar om Rosemary som när boken tar sin början går på collage och motvilligt men obönhörligen börjar bearbeta det förflutna som hon försökt att hålla stången sedan hon var fem år gammal, då hon fortfarande hade båda sina syskon och deras familj var hel. Rosemary är en intressant men framförallt opålitlig berättare – uppfostrad av en psykologforskare är hon väl informerad om det mänskliga medvetandet och minnets förrädiskhet och bokens handling, berättat ur ett förstapersonsperspektiv, blir på många sätt Rosemarys försök att konstruera ett livsnarrativ som hon så här i efterhand kan förstå och leva med.

Utan att spoila är det svårt att diskutera boken ingående, men kort sagt är det en berättelse som handlar inte bara om vart gränserna för mänsklighet går utan också ett synande av idén om människan som världens nav och det mänskliga som automatiskt moraliskt överordnad. Om ”What I Didn’t See” uttrycker en slags utopisk önskan om frigörelse genom naturen är Vi är alla helt utom oss en mindre eskapistisk och mer eftertänksam fortsättning på den diskussion Fowler väckte då. Med det inte sagt att en måste ha läst novellen för att kunna läsa romanen. Texterna är egentligen helt fristående från varandra, men en gemensam läsning av dem tillför intressanta dimensioner till båda berättelserna. Med det sagt är Vi är alla helt utom oss fortfarande en mångbottnad text i sin egen rätt – jag läste den till en bokcirkel och den resulterade i en intressant, djup och inte sällan hetsig diskussion. Den fungerade mycket bra som bokcirkelbok, med andra ord.

”What I Didn’t See” finns att läsa i What I Didn’t See and Other Stories eller The James Tiptree Jr Award Anthology 1.

Den nya modern

Vem modern i titeln till Eugene Fishers ”The New Mother” refererar till är tvetydigt – novellen behandlar flera olika typer av icke-traditionella typer av moderskap och hur de inverkar på och samverkar med relationer, kvinnokroppar, sexualitet och politik. Tess är gravid med sitt och sin flickvän Judys första barn och skriver samtidigt på en artikel om GDS, Gamete Diploidy Syndrome – ett sexuellt överförbart virus som gör att kvinnor börjat reproducera sig via partenogenes, det vill säga en form av asexuell reproduktion där avkomman är genetiskt identisk sin moder. I den verkliga världen förekommer partenogenes bland flera artgrupper, så som fiskar, reptiler och amfibier, men inte bland däggdjur. Precis som i Vonda McIntyres ”Little Faces” visar Fischer på den biologiska mångfald som finns gällande reproduktion bortom den normerade bild vi har av hur det ser ut i djurriket och ställer frågan om hur alternativa reproduktiva förmågor skulle påverka ett mänskligt samhälle som är uppbyggd kring reproduktion som baserat på en tvåkönsnorm.

Det är inte första gången partenogeneses diskuteras som ett alternativ till sexuell reproduktion inom feministisk science fiction – det mest kända exemplet där antagligen Charlotte Perkins Gilmans Herland, där kvinnor utvecklat förmågan att föröka sig asexuellt som följd av att alla män dött ut och fördrivits från Herland. I Gilmans roman styrs förmågan av moderskärlek som kan förstärkas eller undertryckas för att resultera i ett barn eller inte – i ”The New Mother”, däremot, sker denna reproduktion spontant vid varje ägglossning och kan bara kontrolleras på kemisk och medicinsk väg. Kvinnorna som har viruset ses som början på ett nytt kapitel av mänsklig evolution – ett kapitel där män kan komma att utrotas. De betraktas som övermänskliga, omänskliga, monstruösa och i artikeln Tess jobbar på skriver hon om hur samhället kämpar för att hantera förändringen denna nya typ av moderskap innebär. Men det är inte bara GDS-kvinnorna som leder förändringen – Tess själv är också en problematisk moder, en lesbisk, artificiellt inseminerad sådan, vars existens är minst lika omtvistad. Som alltid blir kvinnokroppen och kvinnors föränderliga positioner ett hot mot den heterosexistiska ordningen och ett problem att lösa och reglera.

”The New Mother” belönades nyligen med Tiptree-priset, ett pris som delas ut inom fantastikgenren för att ”encourage the exploration and expansion of gender”, och precis som många föregående vinnare diskuterar novellen det komplicerade förhållandet mellan moderskap, kvinnokroppen, biologi och teknik. Inget novellen tar upp är direkt nytt utan har stötts och blötts inom feminstisk sf i årtionden, men Fischer skildrar finstilt såväl GDS-fenomenet som Tess upplevelse av sin graviditet i förhållande till hur teknik och lagstiftning gör den egna kroppen sårbar för sociala och mellanmänskliga försök att kontrollerna den samtidigt som det också möjliggör och säkerställer rätten till kroppslig integritet. Novellen skiftar mellan det personliga och den större samhälleliga kontexten och presenterar inga svar, bara hur dessa motsättningar hela tiden navigeras.

Den är bra. Läs den.

”I see myself the last woman on Earth”: The Memoirs of Elizabeth Frankenstein

Eftersom jag är intresserad av såväl feminism och genusvetenskap som fantastiklitteratur så brukar jag försöka hålla ett öga på de böcker som dykt upp på Tiptree-prisets lista genom åren. Inte för att allt som nomineras till Tiptreen nödvändigtvis måste vara bra, men det torde åtminstone ligga inom min intressesfär. The Memoirs of Elizabeth Frankenstein av Theodore Roszak fick priset 1995, på delad förstaplats med Elizabeth Hands Waking the Moon. Som titeln antyder, är romanen en återberättelse av Mary Shelleys Frankenstein, där Elizabeth Lavenzas – styvsystern som Victor sedan gifter sig med och som dödad av varelsen på sin bröllopsnatt – berättelse återges. Jag vet inte riktigt varför jag bestämde mig för att läsa den, annat än att Tiptree-priset placerat boken på min radar, för jag tycker mycket omFrankenstein och vet inte riktigt vad jag skulle med en alternativ historia till, speciellt inte en skriven av en författare som i sitt förord verkar utge sig för att skriva om den såsom Shelley ”egentligen” vill skriva den: ”I have long felt that the Frankenstein Mary most wanted to offer the world lies hidden in an under-story that only Elizabeth could have written […] I hope that, speaking here as the bride of Frankenstein, [Shelley] will at last find the voice she was not free to adopt in her own day”.

Men jag fortsatte läsa och, visst, på många vis är det en bra roman. Den är väldigt gotiskt stämningsfull och förhåller sig trogen gentemot ramberättelsens format – Elizabeths dagboksanteckningar har hittats av Robert Walton, som är den som återger Victors historia i originalberättelsen, och det är här återigen hans narrativ som ramar in berättelsen om varelsens uppkomst. Hans funktion i The Memoirs av Elizabeth Frankenstein är nog en av bokens mest intressanta kommentarer på förhållandet mellan de dikotomier mellan vetenskap/natur, manligt/kvinnligt, intellektet/kroppen som Elizabeths memoarer, liksom originalberättelsen, fokuserar på. Medan åsynen av varelsen i slutet av Frankenstein var nog för att Walton skulle ta Victors otroliga ord på allvar, är Walton betydligt mer skeptisk mot Elizabeths berättelse och misstror och avfärdar stora delar av den på grund av vad han tolkar som hennes svaga kvinnliga nerver. Medan Victors berättelse direkt styrks av Waltons röst, framställs Elizabeth genom hans kommentarer istället som en högst opålitlig berättare. Dock verkar samtidigt hans uppenbara sexism för att leda läsarens sympatier gentemot Elizabeth, som här, liksom i Frankenstein, skildras som en högst tragisk figur.

Jag vill inte säga att Roszak har missuppfattat Mary Shelleys bok, men av The Memoirs att döma gör han en mycket annorlunda läsning än vad jag gör. Som sagt behandlar boken den djupgående konflikten i de västerländska samhället där mannen representerar vetenskapen och intellektet och kvinnan kroppen och naturen, och det är också där mitt problem med berättelsen ligger. I The Memoirs blir Elizabeth, och alla de andra kvinnor hon har kontakt med i boken, representanter för naturen. Hennes mor förnekades chansen till en ”naturlig” födsel med hjälp av en kvinnlig barnmorska och förlöstes istället av en man som drar dottern ur henne med en tång, vilket då ”he takes away the force of the Earth” gör att modern dör och dottern för alltid märks med ett ärr av denna tragiska upplevelse. När Elizabeth anländer hos familjen Frankenstein, upptas hon när hon får sin första mens i styvmodern Carolines ”coven” – en grupp kvinnor som träffas nakna ute i skogen under fullmånen och använder mensblod i diverse ockulta ritualer. Carolines mål är att ”förena” Elizabeth och Victor i ett slags ultimat jämställt partnerskap, där natur/kultur, kropp/själ, kvinna/man innehar likvärdiga positioner. Naturligtvis misslyckas detta – det ”övergrepp” mot naturen Victor senare begår genom skapandet av sin varelse föregås av hans sexuella övergrepp mot Elizabeth långt innan deras äktenskap. Elizabeth får alltså bokstavligen förkroppsliga den natur Victors experiment senare förgriper sig på.

Även om boken får in en del poänger angående vad kunskap är, vems kunskap som värderas högst och att en patriarkal syn på kunskap och vetenskap alltid har reella konsekvenser och effekter på materiella kroppar och människors levda erfarenhet, så misslyckas, anser jag, denna diskussion i och med att boken inte klarar av balansgången mellan att kritiskt låta Elizabeth, och kvinnor i allmänhet, representera naturen och att reducera henne till den. Boken vältrar sig i det ”natuuuuurligt kvinnliga” – den kvinnliga essensen som uppenbarligen finns i livmodern och är mystiskt sammanbunden med naturen och månen – så till den grad att det borde vara ironiskt menat, men det blir det liksom aldrig.

Ett större mått av nyansering skymtar till emellanåt, som i slutet av boken då Elizabeth, efter att hon fått reda på vad Victor haft för sig i sitt hemliga laboratorium, närapå verkar förlora sansen på riktigt, ser ett slags apokalypsscenario framför sig: ”I see the death of the world. I see great machines in the womb of the Earth […] And I see the men breeding without women. And I see monsters bowing down to their makers and rising up against them […] I see myself the last woman on Earth.” I de sista orden Elizabeth uttalar i sitt liv går det att, hennes dödsskräck till trots, utläsa ambivalens. När hon proklamerar sig själv som jordens sista kvinna, är det i förtvivlan över att mannen vänt sig från och till och med utrotat Naturen/kvinnan eller är det i hopp om en framtid där kategorier som ”kvinna” och ”man” gjorts obegripliga och där naturen och kulturen, istället för att delas upp i två, könade och hierarkiskt ordnade, sfärer, helt enkelt betraktas som ett enda system av ömsesidigt beroende?

Sett till dess helhet verkar boken luta åt det förstnämnda, och det är kanske just därför den delade Tiptree-vinsten med Waking the Moon det året – Hands roman berör exakt samma tema, men som hanterar det på ett diametralt annorlunda vis. Avslutningsvis är det bästa jag har att säga om The Memoirs of Elizabeth Frankenstein att den äntligen fick mig att äntligen påbörja den där omläsningen av Waking the Moon jag planerat i evigheter.

The Long Way to a Small Angry Planet

Jag erkänner att jag främst köpte den här boken på grund av dess titel, men också för att jag kände för att läsa ett riktigt space opera-äventyr, gärna i lite sann Firefly-anda. Ni vet, en brokig skara människor befinner sig på ett rymdskepp i yttre rymden och gör det till sitt hem. Rymdmys, med andra ord, och The Long Way to a Small Angry Planet levererade definitivt på den fronten. Romanens huvudperson är Rosemary Harper som söker en position som sekreterare på skeppet Wayfarer för att fly undan sitt trassliga förflutna. Wayfarer är ett borrskepp som borrar maskhål i rymden och livet på skeppet är aktivt men fridfullt – precis vad Rosemary är ute efter. Men Wayfarers senaste uppdrag kommer ta dem till utkanten av utforskad rymd och är antagligen deras farligaste jobb hittills.

Rymdmys är ett väldigt bra ord för att beskriva The Long Way to a Small Angry Planet – det är rymden och det intergalatiska samhälle som växt fram sedan mänskligheten med hjälp av utomjordisk teknik börjat bosätta sig i rymdem som innehar den egentligen huvudrollen. På många sätt har romanen mer av en klassisk high fantasy-struktur där Rosemary som haft en skyddad uppväxt planetside fungerar som läsarens ingång i världen och Wayfarers övriga besättning som guiderna i Chalmers posthumana framtid. Och det är inte menat som en kritik mot boken – tvärtom. The Long Way to a Small Angry Planet är uppenbart skriven av någon som älskar space opera och som space opera är den ett nöje att läsa.

Min enda invändning mot boken är dock att världsbygget trots att det är intressant känns lite papperstunt, som om det saknar egentligt djup. Jag kan inte peka på exakt vad jag menar med det, men det är något som förhindrar det från att kännas helt trovärdigt och det får mig som läsare att liksom ramla ur berättelsen lite då och då. Vilket är konstigt, eftersom det är uppenbart att Chalmers lagt mycket fokus på att skapa utomjordiska kulturer som är unika och mer än bara människor med grön hud och visa på de politiska och sociala relationerna dem emellan. Jag vet att boken publicerade först som en självpublikation och kanske är det bara mina fördomar om sådana verk som spökar, men trots att världsbygget på många vis innehar en huvudroll i romanen känns det samtidigt underligt underutvecklat.

Carmilla och ”litteraturkritiska övergrepp”

Klåfingriga queerteoretiker vill göra vampyrpionjär till sin: Margit Richert skriver i SvD angående efterordet till den svenska nyöversättningen av Le Fanus vampyrberättelsen Carmilla att det är en ”orgie i feministiska övertolkningar”. Jag har inte läst efterordet, men Richert kritik verkar inte bara riktas gentemot översättaren, utan mot queerteoretiska läsningar av Carmilla i allmänhet. Enligt Richert är att tolka in lesbiska teman i relationen mellan den titulära Carmilla och den unga Laura vars blod hon livnär sig på att begå ”ett litteraturkritiskt övergrepp på den unga kvinnan”. Hon köper inte heller feministiska läsningar av berättelsen: ”som läsare vill man mest skrika att ibland är en påle bara en förbannad påle”. (Hon fortsätter dock stycket med att avfärda denna typ av läsning med att skriva att pålningsscenen ”torde ha mer att göra med hjärtat som symbol för livets boning än med patriarkatets seger över en kvinna som tar sig friheter” – uppenbarligen är en påle ibland bara en påle, men ett hjärta är inte bara ett hjärta).

Richert varnar för att förväxla att läsa skildrandet av en intim artonhundratalsvänskap mellan två unga kvinnor som en kärleksberättelse och det håller jag med om – det finns många scener i äldre litteratur som skildrar intimitet mellan två kvinnor som för en modern läsare kan tyckas framstå som romantisk, men som när en sätter boken i dess rätta historiska kontext istället framstår som tydligt platonisk. DärCarmilla skiljer sig på den punkten är det faktum att Carmilla är en vampyr, en figur som flitigt använts genom litteraturhistorien för att diskutera och skildra sex, sexualitet och sexuella tabun och oavsett vad Le Fanu hade för uppsåt när han skrev berättelsen, finns det tveklöst en tydlig queer tematik i Carmilla. I sin text beskriver Richert vampyrism och det övernaturliga som det ”obegripliga” Laura kämpar för att göra ”begripligt”, men historiskt har också lesbiskhet betraktats som något obegripligt och oförståeligt. Till skillnad från manlig homosexualitet har det inte bara betraktats som monstruöst och felaktigt, utan också onämnbart.

Vidare är parallellerna mellan vampyren och det queera subjektet är många: båda märks som det Andra, förknippas med mörker och djuriskhet, anses vara förtappade, parasitiska och oförmögna att reproducera sig på ”naturligt” vis – istället konverterar de mänskliga, rättfärdiga människor till sin fördömda existens. Dessutom lever de både i någon mån utanför en konventionell, heteronormativ uppfattning av tid, och så vidare. ”Kanske är det så man ska läsa Le Fanus berättelse: som en varning för att ge sig i lag med våra djuriska drifter […] Vampyrens hunger kan aldrig stillas; oförmögen till verklig kärlek döms hon till en drifternas ofullgångna tillvaro [min kursivering]”, skriver Richert och verkar omedveten om att hon i princip parafraserar den homofoba syn på icke-heterosexuell kärlek som präglat det västerländska samhället i århundraden. Laura må kanske bara längta efter vänskap, men i relationen till Carmilla finns onekligen också ett undertryckt, farligt, queert begär. Kanske är Laura skrämd inför Carmillas närmanden; kanske är hon lockad, men hålls tillbaka av oförståelsen av sitt begär. Båda tolkningarna är helt klart möjliga.

I slutet av berättelsen upptäcks Carmillas vampyrism och hennes grav öppnas och hennes kropp pålas. Pålningen utförs av Lauras far, en general vars brorsdotter Carmilla också bitit, en lärd baron och en präst, män som alla representerar institutioner som både historiskt och i nuläget är instrumentella i upprätthållandet och reproduktionen av patriarkalt och heterosexistiskt förtryck – familjen, staten, kyrkan, vetenskapen (en formation som för övrigt också liknar de män som utför pålningen av Lucy i Stokers Dracula). Att betrakta en scen som skildrar en kvinnlig vampyr som blir fasthållen av en grupp män och får sitt hjärta (som också kan tolkas som en symbol för kärlek – i det här fallet otillåten sådan – för övrigt) genomträngt av ett fallosformat objekt som ett subtextuellt uttryck för patriarkal och/eller heterosexistisk ängslan inför rebellisk kvinnlighet är i min mening inte direkt en långsökt eller övertolkande läsning.

Jag läser inte Carmilla som en rosaskimrande kärleksberättelse mellan två kvinnor och jag tror inte heller att Le Fanu var någon slags protofeministisk, entusiastisk Pride-supporter. Det är inte vad queerteoretiska läsningar handlar om. Däremot menar jag att den queera subtexten i berättelsen och hur det queera hotet hanteras genom slutet på Carmillas vandöda existens har en hel del intressant att säga om 1800-talets sexualpolitik och värderingar och normer kring kön.

The Bel Dame Apocrypha

God’s War, första delen i Bel Dame Apocrypha-trilogin, åkte upp på min att-läsa-lista omedelbart efter att jag läst Kameron Hurleys fantastiska essä ”We Have Always Fought: Challenging the ‘Women, Cattle and Slaves’ Narrative” (som hon numera vunnit en välförtjänt Hugo för) men det var först nu i somras som jag faktiskt läste den. Därefter klickande jag omedelbart hem resten av serien, Infidel och Rapture, och läste dem efter varandra, vilket är något jag sällan gör med bokserier.

Bel Dame Apocrypha befinner sig i skärningspunkten mellan science fiction och fantasy och världen berättelsen utspelar sig i är resultatet av ett extremt komplext och genomtänkt världsbygge. Det finns många saker jag gillar med det, men det allra bästa är att Hurley fattat att det här med könsroller, heteronorm och genuskontrakt inte är hugget i sten utan produkter av komplicerade sociala relationer och materiella förutsättningar och därmed varierar från plats till plats, kultur till kultur och över tid. Protagonisten Nyx är från Nasheen, en högst matriarkal nation som länge befunnit sig i krig med grannlandet Chenja. Den matriarkala samhällsstrukturen har uppkommit av en rad olika anledningar, motiverade av såväl kriget som politik och teknik, bland annat det faktum att det går tjugofem kvinnor på varje man i befolkningen. Nasheen är inte det enda matriarkat som dyker upp i böckerna och under berättelsens gång får läsaren dessutom bekanta sig med en rad andra kulturer som är organiserade utifrån helt andra genusrelationer – allitfrån patriarkala till icke-binära sådana.

För mig, som för det mesta känner mig frustrerad och uttråkad av de extremt konservativa, eurocentriska och ofta helt fantasilösa världsbyggen som generellt dyker upp i fantastikberättelser, är Hurleys debuttriologi lite som julafton. Inte för att jag nödvändigtvis måste ha matriarkat i min fantastik (även om det inte skadar) utan för att det är uppenbart att Hurley faktiskt tänkt till lite i skapandet av sin värld istället för att bara köra vidare i samma gamla hjulspår. Vidare är Hurleys världsbygge fascinerande på många andra vis, exempelvis tack vare dess intressanta och intrikata magisystem (som egentligen är bortglömd teknik).

Som sagt handlar böckerna om Nyx, som en gång i tiden var en så kallad bel Dame – elittränade lönnmördare anställda av regeringen för att jaga desertörer och andra lagbrytare – men blivit utkastad efter att hon smugglat olagligt genetiskt material. Med både bel Dames och de fiender hon skaffat sig under sin tid som lönnmördare i hälarna börjar hon frilansa eftersom att döda egentligen är det enda hon är bra på, men trots att hon blivit utesluten ur ordern kan hon inte undvika att dras in i Nasheens blodiga och snåriga politik.

Min enda egentliga invändning mot Bel Dame Apocrypha är tempot. Hurley är inte en författare som slänger in malplacerade info-dumps för att förklara för läsaren hur saker och ting ligger till i denna främmande värld, och det är i och för sig bra, men också potentiellt förvirrande. Det är ganska lätt att tappa tråden i handlingens många snabba vändningar, men det är å andra sidan också en del av charmen med berättelsen: tempot är högt och actionpackat och även om jag ibland knappt orkar hålla ordning på allt eller vad som händer så förlorar boken heller aldrig min uppmärksamhet.

Även om Bel Dame Apocrypha är långt ifrån renodlad fantasy så delar den många element med grimdark-subgenren. Där jag tycker att grimdark vanligtvis misslyckas med att vara så där edgy och subversiv som det känns som den försöker vara, lyckas Hurley med att utmana och omkonstruera många av genrens troper istället för att enbart återskapa dem.

Jag skulle kunna fortsätta lista saker jag gillar med Bel Dame Apocrypha i närapå all oändlighet – som exempelvis hur hon skapar och skildrar relationer mellan de kvinnliga och manliga karaktärerna, eller hur varierade alla hennes kvinnliga karaktärer är i kroppstyp och ålder,  något en inte är speciellt bortskämd med direkt – men det är bättre att ni läser böckerna och upptäcker dem själva istället.

”Lady Lazarus”

Mix Förlag har, lagom till idag, publicerat nio noveller av nio olika författare med tema feminism. Novellerna kan antingen köpas som samlingen Vår kamp eller var för sig. Jag klickade hem Helena Dahlgrens ”Lady Lazarus”, en novell som inte oväntat öppnar med ett citat från Sylvia Plaths dikt med samma namn: ”Out of the ash / I rise with my red hair / And I eat men like air”. Tre hämndgudinnor sitter på ett hak och häller i sig öl under internationella kvinnodagen och undrar vad fan kvinnor gratuleras dagen till ära för. Lisa vill bara gå de sjuttiosju stegen genom skolkorridoren utan att bli påhoppad av mobbarkillarna, men det händer ju inte idag heller.

”Lady Lazarus” är en underbar novell som trots sitt korta och koncisa format rymmer så mycket. Jag uppskattar speciellt blinkningen till 70-talsfeminismens gudinnedyrkan som antagligen inte alls skulle uppskatta Dahlgrens hämndgudinnor som snarare påminner mig om Elizabeth Hands antihjältinnor – inga peppiga feministförebilder i form av välvilliga rättviseskipare, utan istället är de tre kvinnor, arga på det där obekväma viset som feminister helst inte ska vara. Och så den hudlösa beskrivningen av de där stegen genom skolkorridoren, golgatavandringen, och Lisas eskapistiska förvarsmekanismer. Kanske är det som följer också bara eskapism, men jag föredrar att läsa berättelsen som att det sker utanför Lisa och hämndgudinnornas fantasi. Oavsett vilket är det en motståndshandling i en värld fylld av våld mot kvinnor, precis som den här fantastiska novellen.

You can’t take the sky from me

Alana Quick är en så kallad sky surgeon – hon reparerar rymdskepp och har dessutom förmågan att närapå kommunicera med dem, men hennes dröm är att lämna sin och mosterns verkstad på Helidor och ge sig ut i rymden. En dag landar ett skepp, Tangled Axon, utanför hennes verkstad och hennes besättning letar desperat efter hennes syster Nova. Alana försöker få dem att anställa henne som deras maskinist för att hon ska hjälpa dem hitta Nova. När de vägrar smyger hon ombord på skeppet i alla fall som en fripassagerare.

På många sätt påminner Ascension mig om tv-serien Firefly, och jag gissar att det inte är en tillfällighet från författarens sida. Jag har sett en hel del prat om romanen på olika ställen på nätet eftersom det är ett space opera-äventyr med till största delen rasifierade och/eller queera kvinnor i huvudrollerna och jag kan tänka mig att det är en medveten strategi av Koyanagi att ta en välbekant berättelse och skriva om den med en mer divers rollbesättning. Med det inte sagt att Ascension inte är en bra berättelse i sin egen rätt, för det är den. Det är ett underhållande och karaktärsfokuserat rymdäventyr med en hel del humor.

Världsbygget lämnas däremot lidande – Koyanagis värld är futuristisk och häftig, men kanske inte lika genomtänkt eller logisk. För mig är det ett mindre problem, men det händer då och då att jag störs lite i läsningen av något som känns lite för otroligt eller bristfälligt. Koyanagis språk är för det mesta fullt dugligt om än inte något speciellt, men emellanåt dyker det upp meningar som kunde ha slipats till en aning, som exempelvis när skeppets kapten beskrivs på det här viset: ”A maddening aura of control and sexuality surrounded her no matter what she was doing”. Eh? Men det är också det värsta exemplet och sådant jag hoppas är debutmisstag som kommer vara försvunna i nästkommande böcker.

Det är med andra ord ingen perfekt roman, men jag tycker ändå om den – den är actionspäckad och kul, och gör sig dessutom lustig över många av de troper som jag ofta hänger upp mig på när jag såväl läser science fiction som fantasy. Pluspoäng för det, helt klart.

(För övrigt så tycker inte alla att en bok som fokuserar nästan uteslutande på kvinnliga karaktärer är något bra; jag har sett flera recensioner där folk menar att det är något dåligt eller orealistiskt. Jag kommer antagligen aldrig upphöra att fascineras av att det är helt okej att skriva en bok där alla utom en eller kanske två av karaktärerna är manliga, men när någon vänder på steken så är den könsfördelningen helt plötsligt inte alls acceptabel.)